Icke en citron!

En tullspion rapporterar från Kristinestad 1803.

Kamreraren vid tullverket Peter Nymansson vistas i Kristinestad i två repriser, 1773 och 1803. Utsänd av Kungliga kommerskollegiet i Stockholm undersöker han det ekonomiska livet med tanke på tulluppbörden. Hans utförliga rapport från 1803 visar på god lokalkännedom och innehåller detaljerade kalkyler av värdet på otullade varor. Nymansson är inte nådig mot Kristinestadsborna: borgarna gör olagligen sina uppköp på landsbygden, tulltjänstemännen är korrupta och smugglingen blomstrar.

 Kristinestad på 1700-talet, sett från Norrfjärden. Målning av Reinhold Weckström, Lebellska köpmansgårdens samlingar.

1803 har tullstaketet förfallit och stranden med alla bodar ute i sjön ger utmärkta möjligheter till smuggling:

"Öfver en half fjerdingsväg lång, och af smygvägar omgifven, är denna Staden alldeles öpen, utan minsta tecken till staket eller stängsel. Dess vidsträckta strand, öfverallt med tillslutna tomter och gårdar åt landsidan täppt och otillgänglig, betäckes dessutom med upplagsbodar långt ut i sjön, hvilka lemna säkert utrymme för hvarjehanda tygellösa underslef, utom det, att de vanpryda redden, och förderfva hamnen mer och mer med uppgrundningar."

Stadsborna gör uppköp olagligen på landsbygden och kan lätt föra in varor förbi tullen. Tjöck- och Påskmarksborna tar i land med sina båtar på Östra sidan och behöver inte förtulla varor:

"Som staden nu är i den förlägenhet, allt [...] både till egen konsumtion och till export, nödvändigt måste på många mil in i Landet, genom gårdfart sökas och förskaffas, då icke en gång marknadstiderna, än mindre deremellan, det ringaste inkommer på Stadens torg, hvarken Viktualier, eller annat, och emedan ställningen härjemte befinnes så beskaffad, att nästan all på sådant sätt sammanskrapad tillförsel sker efter södra Landsvägen, till Stadsfjärdens östra strand, der Staden äfven har upplagsbodar; så torde härvid vara nog synbart, huru lätt det blifver för Stadsboen, att, utan föregången förtullning, direkte införa sina varor på någon bondskuta, der den afgå under namn af Landtmanna-afvel; eller ock inlägga dem i bodarne på ömse sidor om fjärden, hvarifrån sedermera allt, hvad man icke ärnar inpraktisera till förtäring i Staden, kan efter hand på lika sätt till utförsel bortsmygas."

Fartyg som kommer från utlandet lastar av sina varor vid Kapellskär och på Åland för att smugglas in av bondskutor:

"Och, då denna ortens utrikesfarare, under deras återresor, skola, utan mycken svårighet, kunna göra upplag omkring Kapellskär på Svenska sidan, då sådant äfven sker på Åland; [...] då Skepparen å en bondskuta med tjenliga föreställningar lätt öfvertalas, att antingen intaga hvad redan på Kapellskär eller på Åland upplagt är, eller ock direkte af utrikesfararen mottaga, hvad denne ej vågar så öpet hemföra; så lärer ock till demonstrationen af lurendrägeriers och tullförsnillningars möjlighet på Kristinestads redd icke mera behöfvas, än blott anmärkningsvis säga allt detta: emedan hvar bondskuta fritt, utan försyn och utan äfventyr, kan på denna redd insegla."

Knappt några importvaror som konsumeras i Kristinestad har förtullats, vare sig kryddor, tyg, glas eller drycker:

 "[...] icke har man, på de tre sista åren, behöft mer Holländsk Sill, till exempel, än fyra sextondedelar; icke en enda Dosa af något slag; icke en jungfru Bomolja; intet Saffran; intet Muskot; intet Muskotblomma; intet Te; icke en aln Paduband, Nankin, Parkum, Fris, Sattin, Rask, Schalong, Etamin, Kallmink eller något slags annat Stofftyg, utom 150 alnar Kamlott; icke en Ylle- Linne- Siden- eller Bomulls Strumpa, eller Vante, mer än som i Staden blifvit tillverkadt; icke en Filtmössa; icke något Bondglitter, Glaspärlor och dylikt; icke en Citron, fastän en kista, 1802, utgått till Vasa; ingen slags Spegel, utom ett dussin Skott Speglar, och fyra dussin andra, under ett qvarter; icke ett enda Vinglas el heller en ruta Fensterglas, än mindre en kista eller korg; intet Bläckhorn; icke mer än ett ris Postpapper; ingen stånd Lack, finare eller gröfre; ingen Synål, ingen ända Sysilke eller Tråd; ingen Flinta, huggen eller ohuggen; intet mera, och intet annat slags Vin, på tre år, in alles, än fyra ankare Pickardon, Två och En Fjerdedels ankare Franskt och Tre Fjerdedels ankare Rödt, ehuru förmodligen hvarken Kyrka, ej heller källare, Gästgifvaregård och enskillda samqväm varit tillslutna för de behof, som på hvart sitt ställe kunna tarfvas. Det får väl medgifvas, att 1/2 Oxhöfd Franskt, och 1/2 Oxhöfd Rödt Vin, 1801 i September, inkommo på en klinkskuta från Lybeck, men detta parti tillhörde Rådman Hoeckert i Vasa. Ingen enda droppe Arrach har Staden sett, utan måst dricka sin Punsch tillredd af Romm; och femton kannor deraf, jämte sju och en half kannor Citron-Saft, hafva ändå för tre år varit tillräckliga."

Peter Nymansson, 1740–1818, kamrerare vid tullverket och tecknare. Utarbetade rapporter med kartor från flera olika delar av Finland. Avporträtterad 1805.

Tullens anställda är lågavlönade och lätta att muta:
"Vid en klen rörelse, gifvas för en Tullbetjent inga lagliga sportter; och lönen måste vara knapp, der upbörden är svag. Det er derföre så naturligt, att han på ett sådant ställe söker sitt bestånd, hvar han åtkommer. Lofligen kan han icke, huru han bär sig åt. [...] Han svälter, och i sitt trångmål griper han till det oråd, att för en nödpenning hemligen bortsällja Kronans rätt; hvarå han icke vågar sätta högt pris, när så inträffar, ett en eller flere Tullbetjenter, på kort afstånd ifrån honom, äro lika förlägne, och betjena sig af samma snöppliga födkrok. I detta fall, uppstår dem emellan en täflan att bjuda ut under hvarannan, eller lemna allt mer och mer godt köp [...] "

Stranden är omöjlig att övervaka från Östra tullhuset, som därför borde flyttas till Östra sidan av Stadsfjärden:

"[...] måste ägarne till Kristinestads sjö-bodar och strandgårdar nödvendigt vara [...] förbundne att, på egen kostnad, försätta Östra Tullhuset i det skick, att utsigten varder fri och bevakning möjlig. Men detta låter sig icke nu mera annorlunda göra än att samma Tullhus varder flyttadt till Stadsfjärdens östra strand, utmed färgbryggan, eller Stora Landsvägen. År 1751 fants denna Stadens strand ännu öpen och tillgänglig, så att patrullering der kunde anställas; sjö-bodarne voro icke då så många, och Östra Tullhuset samt Tullbron lågo ej heller den tiden, så inspärrade inom trängsel och mörker. [...] Det är ej nog, att man borttagit allt gårdsrum, och följagtligen utrymmet för allt hvad beqvämlighet heter; man har äfven, efter Kartan N. 7, upprest enskillt byggnad så tätt invid detta husets väggar, att det nödvändigt skall af takdropp och snöfall förderfvas, [...] och [...] äfventyras att blifva af eld förstördt."

Med sikte på inbesparingar och bekämpning av korruption föreslår Nymansson en kännbar löneförhöjning för tulltjänstemännen. Han räknar ut vad ett nytt tullstaket skulle kosta och föreslår hur det skall dras; han föreslår att Tjöckborna ska använda Tjöckön som hamn i stället för Stadsfjärden, att Norrrtullen ska dras in och sjötullen flyttas till Räfsö. Den mest lönsamma åtgärden vore att staden skulle ta över uppbörden av Lilla tullen av tullverket.

"Den renaste och säkraste vinsten tyckes då vara, om Landtullen upplåtes åt Staden, mot en viss summa; den der skulle kunna utstakas till RB 900, i ett för allt. Derigenom upphörde allt bekymmer om Tullbetjeningens pålitlighet, om Staket, om Tullhus och det mera [...] Men, jag må en gång sluta denna berättelse, hvilken, ehuru mycken tid derpå blifvit använd, jag ändå ej förmått förkorta. Måtte den så med Nåd och Välbehag mottagas, som den innehåller sanning, och verkligen kostat mig hufvudbråk.

Kristinestad den 16 december 1803.
Peter Nymansson"

Sammanfattning av Staffan Martikainen. Tack till Christer Norrvik.

Källor:
Nymansson, Peter: Kristinestad och Kaskö. Manuskript. 1803. Riksarkivet, Stockholm.

Sjöblom, Walter: Kristinestads historia. 1915